Jag vet inte om jag ska tycka synd om dig eller om jag ska vara arg på dig. Förstår du inte? Ser du inte mönstret? Folk lämnar dig.. En efter en.. Av samma anledning. Det är inte lika lätt för mig. Jag måste ha tålamod, måste ta dina hårda ord och måste försöka förstå dig och ge dig nya chanser. Men tillslut kommer man till en gräns. Hit men inte längre. Alla ledsnar tillslut på att ta din skit som du tycks vara helt omedveten att du kastar på dom som betyder. Jag är din dotter. Du är min pappa. Vi ska inte behöva såra varandra som vi gör. Vi misshandlar varandra på insidan.