Det finns inte mycket att göra efter att allt faktiskt har hänt. Jag har redan träffat dig, vet redan ditt namn, har redan smakat på dina läppar och jag har redan släppt in dig. Att inte vara med dig gör ont, men att tänka på alla tomma löften du gav mig gör ondare. Jag visste ju redan att det här aldrig skulle sluta bra, men jag tror inte ens jag insåg att det faktiskt hade en början heller. Återigen sitter jag här och funderar på varför jag vill ha dig i mitt liv. Vad ska man med någon som inte bryr sig till? Jag gör allt för din uppmärksamhet och det här börjar göra mig galen. När ska jag inse att jag inte duger åt dig?